Jag & min stolthet
Varnar er för ett krånglig inlägg men den innehåller mina tankar och känslor. Så bry er inte om svenskan tack ;)
Efter mitt livs bästa dag, studenten, dagen där man aldrig glömmer. Glädjetårar, ömma fötter, flaket med den höga pulsen, alkohol, vänner+släkt, presenter och dagen man aldrig någonsin kunde föreställa sig innan och EFTER. Men ja eller hur att det var livets bästa dag. Jag vill bara tillbaka ibland!
Men nu till saken, man hade ju liksom inte tänkt på hur jag skulle må dagen-efter-studenten. Jag hade föreställt mig att livet skulle vara så enkelt, ba å fixa jobb, sen rullar allt liksom på..Jag som person är stark och vet oftast vad jag vill göra och lyckas nästan alltid med det. Var alltså trygg med mig själv etcera..Men under sommaren, var det nästan mitt livs tungaste period.
Kunde inte sova så bra på nätterna, var orolig på dagarna och en massa tårar dök upp, var så jäkla orolig över hur mitt liv skulle se ut, hur ekonomin skulle se ut och jag kämpade precis varenda dag för att veta hur jag skulle göra med allt..Jag kände mig som ensammast i världen trots jag har André, familjen och vänner som stöd men det handlade bara om mig själv, min självkänsla och att kunna hitta "det".
Samtidigt släppte jag min "självständighet" alltså - jag som var van att bo självständigt, ha egen lägenhet sen jag gick ettan och så. Men utan pengar kunde man inte betala hyran, förstås så det innebar att jag bodde hemma hos Andrés familj i 1 ½ månad. Defintivt är jag tacksam att jag fick bo där..Men oron växte för att det är ju inte det jag vill, att ha jobb och egen lägenhet var mitt mål, numero uno.
Jag hade iaf en bra sommar men den var osäker hela tiden, ja jättejobbigt. Var typ arbetsförmedlingens stamkund, fick liksom bråka med dem hela tiden, min handledare var jävla dålig, hon kunde jag knappt nå eftersom hon var sjukskriven utan att jag visste nåt. Fick kämpa och prata med olika personer men de verkade ha fullt upp..
Men då hände det nåt som var positivt, vi hittade en 1 handslägenhet på malmgatan, vasastan. Gud va glada vi blev och lyckan kom närmare..Men jobbet fattades, d.v.s. ekonomin. Min familj fick hjälpa mig med det vilket jag tyckte var skithemskt.
Ännu jobbigare var det. Började ge upp med jobbsökandet trots jag gjorde CV:n och personliga brev och gick på stan och delade ut i alla möjliga företag. Ingen hörde av sig. Jag som trodde stark på mig började tvivla på mig själv. Otroligt över hur snabbt det kan gå, livet var inte så lätt som jag trodde..Herregud..
Och en dag, den 1 september erbjöd AF mig och vissa döva att gå på en arbetssökande-projekt som kallas för "Step Forward". Jag vägrade i början för det kändes för jävligt att "behöva" nåns hjälp när jag ändå kan göra det själv? Men tusan också, till sist tänkte jag, vad har jag och förlora egentligen? Man går bara dit 3 gånger i veckan och får coaching och samt aktivitetstöd. Ok visst, började där och jag fick faktiskt bra tips och råd. Tur så hade jag en nära vän som gick där också så vi hade varandra. Jag är jätteglad för det, fredag ;)
En dag så gick vi "klassen" till conventum på jobb-mässa och kikade runt reklamerade företag...Då dök en väldigt lång gubbe/man till mig med vår lärare och han erbjöd mig ett besök hos Mc Donald's på västhaga. Wtf tänkte jag, aldrig..Det är inte jag, hamburgare och så. Nej! Men min magkänsla sa att jag skulle säga ja.
Efter några dagar hade vi möte med deras chef och vi bestämde oss för 4 veckors praktidtid för mig. Fick kläder och allt, keps. Kände mig så jävla ful så fort jag kom hem och testade kläder. Hemskt. Men jag tog chansen iaf och när jag väl började praktiksera där bemötte personalen mig jättebra och jag kände mig så välkommen. Jahapp det är väl bara och köra hårt och visade vad jag kunde. De gillade mig omedelbart vid min första dag.
Nu har det gått 4 veckor och simsalabim, nu är jag anställd hos Mc Donald's. Mitt schema kommer bli klar den 1 jan 2011. Då kmr jag jobba där varje dag.
Men innerst inne kände jag mig inte glad? Trots jag fått anställning och = tryggt ekonomi. Detta är ju inte vad jag vill..Och nu kan jag berätta att igår så låg jag i soffan och var missnöjd och nedstämd..Ledsen..Tänkte, tänk om jag blir fast som en jäkla hamburgar-tjej i flera år och inte få nån framgång..Det var jag skiträdd för..Ibland kan det kännas skitbra men ibland inte..Jag är fortfarande osäker över vad jag vill men det är absolut självklart att man måste ha tålamod och ta det som kommer, en dag kommer jag få det jag vill. Ja, sket samma, somnade och imorse vaknade jag..Och gick till step-forward..
Mitt avtal med AF/StepForward avslutas i dec tills jag börjar jobba på Donken. Så jag går dit trots jag har ett jobb. Men iallafall, så kom en man idag och hade föreläsning om hans liv, vad för arbetserfarenheter han har och det var superintressant. Jag blev så inspierad av honom, han har blivit typ arbetslös flera gånger och haft konflikter med hans chefer och allt..
Och hans sista mening som avslut var att; tappa ALDRIG din stolthet.
Jag satt där helt paff och tänkte, shit fan vad han har så rätt..Jag ska inte ge upp, jag ska inte tappa min stolthet på tanke av hur många gånger jag försökt skaffa jobb i andra områden. Jag har typ glömt bort mig själv, min trygghet och min självtroende inom min framgång efter studenten. Precis, sånt där kan ske så fort och nu fick jag en spark i baken idag. Faktiskt idag, och under hans föreläsning ploppade en tanke fram. En sak som jag fick inse, vad för jobb jag vill egentligen jobba med, och det är faktiskt H&M som jag vill syssla med.
H&M har jag alltid älskat..Har faktiskt gått dit några gånger och lämnat mitt CV, men inget hände. De sa att de har tillsatta arbeten. Då gav jag upp..
Men efter föreläsningens slut gick jag fram till mannen och frågade honom över min situation, då fick jag några tips och råd. Nu känner jag mig stark igen och motiverad att jag sitter nu och skriver precis om ALLT, vad som har hänt och hur jag hade mått, tänkt och gjort på min blogg.
Jag beklagar om jag slarvar med svenskan men det skiter jag i nu ;P
Och vet ni vad? Nu har jag gjort en vision-board för hur jag ska nå H&M på det rätta sättet och från och med nu ska jag KÄMPA. Jag ska få jobbet. Jag ska göra allt för att visa dem att jag har ambitionen. Ska ringa butikschefen för att stämma träff, ringa till Stockholm, ringa till AF, ringa till min duktiga syster och även gå in till H&M's kontor här i Örebro. Jag till och med känner till en tjej som jag brukar snacka med jobbar där.
Ingenting kan gå fel till. Det är bara och göra nåt. Nu ska jag sluta sitta hemma och tycka att det känns så svårt och så. Bara för att jag är döv, ska det inte hindra min ambition till det. Jag är född för att jobba inom modebranschen. Många gånger har jag känt att, ja jag är ju döv..men det hindrar inte mig. Men de som är hörande, vet så jäkla lite om oss och de tror att vi kanske inte kan göra jobbet lika bra som de andra. Så bullshit är det, jag vill visa H&M att de behöver faktiskt någon döv personal, teckenspråkig personal och det är också förebildigt. Dessutom är Örebro europas döv-huvudstad. Då bör vi få lika möjligheter att visa att vi finns "överallt".
Jag vill förändra det. Change it.
Blondinbella är actually en god exempel på att hon lyckas för att hon ger aldrig upp. Jag erkänner, jag brukar läsa hennes blogg och avundas över hennes ambition och mod. Men varför avundas? Det är ju bara att försöka själv. Bättre försöka än att avundas.
Hela tiden har det varit jag själv som stoppat mig själv. Exempelvis vid varje nobb jag fått så har jag låtit dem ge mig nobben. Till och med nobbade jag mig själv. Nu ska det bli slut på det här. Japp, nu ska jag börja bli tuffare. Here I am, H&M. Om de nekar mig 10 gånger ska jag försöka 50 gånger till. Om det inte fungerar i Örebro, får det bli någon annanstans. Men en dag ska jag lyckas. Såklart ska jag jobba på Mc'Donalds så länge tills nåt händer med mitt självklara mål. Så äre. Men stopp nu, om jag verkligen inte lyckats med H&M ska jag såklart inte stupa och dö, hehe. Andra möjligheter finns ju alltid. But H&M in my love. Kom just på en nöd-plan. Om min personliga brev inte duger, ska jag bannemig visa upp denna inlägg till butikschefen. Why not? ;)
Respect and love.
Helt rätt! Bra sagt, själv går på iris hadar och det finns en dövpsykolog som undervisar oss.. Man ska ej tappa sig själv, man ska aldrig ge upp för att man lever bara en gång då ska man fånga chansen.
Strongt skrivet: och jag har kommenterat allt om det där och gav dig lite tips och kanske lite lösningar på Msn Messenger: där kan du läsa! Det är verklighetsproblem för många arbetslösa de döva inom arbetsmarknaden: det gör mig arg, man ska kämpa för attitydproblem mellan de hörande och de döva inom arbetsmarknaden: arbetsgivare, Arbetsförmedlingen och alla arbeten: skulle kunna ta emot döva utan större problem.
precis så, ingenting är omöjligt! vill man någonting så kan man det, än så länge man inte ger upp!
jag håller med dig fullständigt om ang. att örebro borde anställa fler döva, dvs. örebro är ju europas döv-huvudstad (just nu finns det inge poäng med att vara europas döv-huvudstad här i örebro, de bara dök upp sådär helt plötsligt utan några förändringar.. det tycker jag är lite komiskt)
väldigt bra skrivet! jag kände igen mig själv mycket i ditt inlägg.. fan vad bra du är! jag tror på dig! fortsätt å kämpa på! ingenting är omöjligt!
go go madde!
säger bara, kör hårt jag hejjar påre!
Det är väldigt många tjejer och killar som är i samma situation som dig, mig och alla andra som precis tagit studenten, eller studerar. De flesta jobbar på enkla platser som donken, assistans jobb, caféer. Men det är bara ett tillfälligt steg i livet innan man tar det stora klivet till något mer seriöst. Du ska behöva känna dig ensam eller dålig, men det är lätt att känna så ändå.. Men man måste ju börja någonstans! Tänk om du en dag blir VD på donken ;)
Det finns döva som har fått jobb i klädaffärer i stockholm, känner en tjej som försöker få jobb i Gina-tricot. Du kan ofc få jobb på H&M. Testa i marieberg, sthlm och andra platser? :) Go Maddie.
Oj, glömde skriva INTE i hur du känner dig.. du ska inte känna dig så såklart! :)
Yoo fett! Jag får gratis hamburgare av dej;)
Håller med till hundra. Känner exakt samma sak. Känns som livet jobbar mot en istället för en. Är otroligt svårt detta. En lösning är ju utbildning, mycket lättare när man är utbildad. Utbilda dig inom mode kanske?
Vad härligt att se att motivationen har återvänt till dig. Det är bra att ha mål och drömmar. Jag har också drömmar dit jag vill nå, även om jag inte är där ännu. Men man ska aldrig släppa drömmen, det sporrar en att orka fortsätta.
Ett tips är kanske att plugga lite handel på komvux eller KY-utb. Detta kanske ökar dina chanser avsevärt att ha rätt utbildning för jobbet och inte "bara" intresset. Stå upp för dig själv och var envis. Vad var det som gjorde att du inte fick jobbet? Om det är för att du är döv är det diskriminering enligt diskrimineringslagen och du har rätt att få jobb trots din funktionsnedsättning. Tyvärr är det precis som Isabel säger stor okunskap bland arbetsgivare i samhället, även i en stad som Örebro, sorgligt nog. Men stå på dig och behåll din stolthet!
Om det är något annat som exempelvis utbildning eller tidigare erfarenhet i branschen så kommer du att kunna ta dig dit! :) Att jobba på donken visar ju att du har färdigheter att möta många olika människor i olika situationer + serviceerfarenhet vilket säkert är en fin bonus i meritlistan för ett jobb på HM :)
Och precis som Emelie skriver så finns det stöd att få även från professionellt håll när det känns svårt och motgångarna kanske är många.
Stort lycka till, berätta gärna hur det går :)
Gud vad glad jag blev över att läsa ditt inlägg, särskilt när du skrev att du skiter fullständigt i att du är döv. Det behövs mer av den mentaliteten, för utan den är man förlorad. Jag vet själv hur det kändes efter studenten, man mår SKIT. Njöt ingenting av den sommaren, allt var bara en lång evighetsplåga. Tack och lov hittade jag snabbt ett caféjobb och visst det var inte vad jag ville arbeta med, men för att få ett jobb krävs erfarenhet (innan det arbetade jag några veckor med att sälja glass i Gallerian, vantrivdes men det gav miss kassavana och därmed caféjobbet som var tio gånger bättre). Ingen anställer en person utan någon som helst arbetslivserfarenhet och jag tror absolut att ditt nuvarande arbete är till stor fördel i jakten på HM-anställningen. Lycka till!
GO GIRL! Love you!!!!!!!!!
topsy, det var verkligen bra skrivet! sådan läsning bör vi som inte tagit studenten än, inspireras av er som tagit studenten! själv är jag ibland orolig vad som ska hända i framtiden, ju närmare den stora dagen kommer.. och därefter blir man arbetslös, usch vilken tanke! men jäntan, du har tänt glöden i oss alla eller kanske flesta av oss som läst inlägget! vilket är passande när det är snart jul! ;) och just fight! nothing is impossible! man kan uppnå sina drömmar genom att bara tro på sig själv! <3
heja heja heja heja heja på diiiig!
Shit vilket bra inlägg, blev beröd. Man ska verkligen inte ge upp. Om man gör det, så förlorar man sig själv ju.
Ps. Svenskan var för det mesta bra!:)
